Only the young can break away, break away

Hej hej (igen).
Nu sitter jag på Pret för andra gången idag. Har dock förflyttat mig från Regent St till Notting Hill (yes mamma, vår Pret-hak) efter en promenad genom Hyde Park där jag också åt lunch.
Hade slagit mig ned på gräset, satt hörlurarna i öronen (med senaste podcasten av Tankesmedjan - tack Daniel för tipset), och var en sekund från att börja äta då en lång, mörk man ställde sig emellan mig och solens strålar. "Hdjdjakjdkalkla" sa han. Eller ja, det kunde ha varit vad som helst då jag var mitt uppe i podcasten. Jag tog ur hörlurarna, ursäktade mig och undrade vad han ville eftersom han tydligen inte var tillräckligt kompetent för att förstå att jag inte hade hört vad han sa från första början.
- Do you mind if I sit down next to you. I don't want to sit all by myself on the grass, it feels so lonely. (Med afrikansk accent).
- Actually I do mind. I'm listening to a podcast and am in the middle of eating, sorry.
- But I can just sit down, we don't have to talk. You can finish listening to your podcast and then we can chat, ok?
- I'm sorry, no.
- Why not?
- Ehm, I just explained why, and I'm leaving in 10 minutes (lie lie lie) anyway. Yet again, I'm sorry.
Här satte jag in hörlurarna igen och ändå så ser jag att hans mun rör på sig (han pratar alltså).
Kändes som att jag förvandlats till Emma där i några sekunder: alltid konstiga människor som vill snacka med henne..

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0